Hälsopromotion

Definierat av WHO som “den process som gör det möjligt för människor att öka kontrollen över, och förbättra sin hälsa och därmed leva ett aktivt och produktivt liv för att uppnnå välbefinnande och livskvalitet” (Ottawa Charter Health promotion, 1986).
 
Sedan Ottawa 1986, har ett flertal konferenser arrangerats med olika innehåll: Adelaide 1988 (Folkhälsopolitik), Sundsvall 1991 (understödjande förhållanden för hälsa), Jakarta 1997 (ledande hälsopromotion i det 21:a århundradet), Mexico 2000 (regeringsdeklarationer för hälsopromotion; från idé till handling), Bangkok 2005 (kontrakt för hälsopromotion i en globaliserad värld) och slutligen Nairobi 2009 (att främja hälsa och utveckling; att stänga implementeringsgapet).
 
Den 6:e globala Hälsopromotionskonferensen i Bangkok, Thailand i augusti 2005 betonade behovet av en ny politik för hälsopromotion i syfte att utveckla en folkhälsopolitik som integrerar en ny typ av bevis. Den salutogena modellen kan kanske tjäna ett sådant ändamål. Tanken är att förbättra den existerande definitionen av hälsa genom att integrera de hälsopromotiva principerna (Ottawa Charter) och de senaste konventionerna gällande Mänskliga Rättigheter t.ex. Barnkonventionen med Antonovsky’s salutogena koncept.


“Hälsopromotion är den process som gör det möjligt för individer, grupper eller samhällen att öka kontrollen över, och att förbättra sin fysiska, mentala, sociala och andliga hälsa. Genom att skapa miljöer och samhällen som karakteriseras av klara strukturer och skapa förståelse för miljöer där människor ser sig själva som aktiva, deltagande subjekt som kan definiera sina inre och yttre resurser, använda och återanvända dem för att förverkliga sina ambitioner, tillfredsställa sina behov, uppfatta meningsfullhet och förändra eller anpassa sig till miljön på ett hälsofrämjande sätt”. (Eriksson och Lindström, Journal of Epidemiology and Community Health 07;61:938-944).